NOLL

Kära ni ungefär 70 stycken som fortfarande kikar in här då och då, ni är bra fina ni. Utomhus är det storm och i mig lika så. Det är så mycket jag vill skriva om, berätta för er. Men jag vet inte var eller hur jag ska börja. Jag är lite så där bortom ord samtidigt som orden är väldigt nära till hands. En mycket märklig situation och det har till och med hunnit bli ett nytt år och mitt hår är lite mörkare igen. Jag finns på twitter där jag heter iamroslyn (twitter.com/iamroslyn) och ni får himla gärna följa mig där även om jag för tillfället är en ganska bitter twittrare, men jag har nog tänkt att 2012 ska få äran att ändra på det.

Ta hand om er och god fortsättning, som man så fint säger!

Och dom säger att stan har blivit tyst och ful och öde älskling / att det kommer bli en lång kall vinter / jag har lärt mig att saknaden är värst när någon har sovit som ett barn / genom en iskall vinter / du är min hjälte för du vågar vara rak / du är min hjälte för du är precis så svag som jag / och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen / och du känner att staden är precis som staden alltid varit / i väntan på en lång kall vinter / och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland / genom en iskall vinter / du är min hjälte för du vågar vara rak / du är min hjälte för du är precis så svag som jag / och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen / du är min hjälte för du vågar vara rak / du är min hjälte för du är precis så svag som jag / och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen.

 

Egentligen har jag ingenting och precis allting att säga, att berätta för er.
Jag börjar så här:



Den 4:e november la jag mig på mage. Hon sa att det var bäst så. Frida var med mig. Men hon behövde inte hålla min hand den här gången. Det är som att man vänjer sig vid smärtan och till slut gör det inte ont längre. Och sedan var den mest betydelsefulla sången någonsin ingraverad i min hud.


Sedan köpte jag fodrade Dr Martens för att inte frysa i hjäl denna vintern med.


Och jag läste ut "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" fortare än någonsin och den var helt, helt fantastisk.







En annan dag städade jag min lägenhet.


Och en kväll firade vi att Bella bor så himla, himla fint nu.


Söndagen efter köpte jag ett nytt läppstift från Mac (bästa bästa bästa).


En annan dag stod jag på Liljeholmsbron.


En dag, eller kanske två tre fyra var jag ganska vilsen.


Och en fredagskväll såg jag, Ida och Karin Bon Iver på Annexet. Det var så fantastiskt att det ej går att förklara med ord. Helt, helt magiskt.


Och många kvällar har vi dansat på Debaser Slussen. Vårt andra hem, som vi brukar säga. När klockan är mitt i natten är man glad då tunnelbanan går om 2 min.


En dag fyndade jag fina saker.


Och en annan dag hade jag uppsatt hår.


Och en fredag steriliserades min älskade Sigrid och fick gå runt med stödkrage. Hon ser så rolig och gullig ut i den, tycker jag. Själv avskyr hon den nog över allt annat.


En lördagskväll tillbringade vi hemma hos Frida och Hugo med en massa bra personer. Vaniljrom, rödvin och snus. Som en dröm.


Och keso är nog det jag ätit mest av den här hösten.

Det var kanske allt,

eller ingenting.

Egentligen.

Fyra veckor kvar till jul och adjö så länge!

Jag har en liten bok. Det är en grå kanin på den. Jag hade kaniner överallt, tyckte han. Till och med där. Till och med på den lilla, lilla boken där jag skrev ned mina hemligheter hade jag en kanin. De är fina, sa jag. En gång hade jag en riktig kanin. Han hette Rasmus och var vit med svarta prickar. Jag har ett ärr på bröstet som kommer från honom och hans klor för tio år sedan.

 

Daterat i den lilla, lilla boken med kaninen på den 12/6-2011:

”Nu har jag lyssnat på The Magnetic Fields – Yeah, oh yeah fyrtiofem gånger sedan i går. Det gör så fysiskt ont att någon skulle kunna slå mig hårt nu utan att jag kände någonting. Det enda som känns är det här. Det enda som gör ont är det här. Du och jag. Att det inte går längre."

se på mina händer / granska mina ögon och mitt hår / ta en dag i sänder / men jag minns inte någonting från i går / rör vid mina kinder / jag önskar att jag hade vackert hår / alla bilder från min spegel var snälla försvinn / allt jag är allt jag kan få kommer ta ett helt liv att förstå / allt jag vill, allt jag vill ha / det är så löjligt men jag vill vara glad / håll i mig håll i mig håll i mig håll i mig kom och håll i mig / viskar till dig: ”stanna” / jag tror att jag blir galen om du går / jag lovar jag ska inte vara densamma / den dåren som jag varit alla år / du talar om att du är du / att det som var, inte kan bero / så vassa ord / jag hör din röst / du skär upp ett fönster / ser in i mitt bröst / håll i mig håll i mig håll i mig håll i mig kom och håll i mig.

Jens Lekman på Södra Teatern.
Topp tre bästa jag har sett och hört någonsin.

Jag är inte paniken i bröstet när jag välkomnar hösten tjugohundraelva och mina ord existerar inte längre här just nu, men på lilla Twitter finns jag och där heter jag iamroslyn. Alltså: twitter.com/iamroslyn.

Jag hoppas att hösten behandlar er väl, fina ni!

Och till slut blev det sommar på riktigt och jag tror att jag kanske kan kalla detta den finaste sommaren någonsin. Det här med att ingenting någonsin blir som man tänkt sig, att man alltid klarar mer än man tror, att man fortsätter andas fastän det ibland kan kännas som att luften har tagit slut. Sommaren då jag reste mig upp fortare än någonsin förr för att jag var tvungen till det. Sommaren då jag vann kriget mot mig själv. Den här sommaren har sett ut lite så här:


Jag åkte till Borlänge och såg The Strokes efter alla dessa år och mitt tonårshjärta slog dubbla slag.


Varit i min sommarstad och känt den där tryggheten.



En dag i juni gjorde jag illa handleden på något märkligt sätt, men det hindrade mig inte från att dricka rödvin. Jag tror att vi kan kalla den här sommaren för rödvinssommaren.






Och så satte vi oss i min lilla bil med tusen förväntningar och regnet öste ner men när vi väl var framme i Hultsfred sken solen. Allting för att äntligen få se Morrissey och det var precis så fantastiskt som jag hade försökt föreställa mig. När det blev natt sov jag i en bil med någon som jag skulle ge mitt hjärta till och dagen efter då vi var hemma igen kändes det som att vi varit borta i flera dygn. Ett dygn i Hultsfred och hundra intryck.



Världens bästa mat och en kväll ute i skärgården.





Så många fina timmar i Vitabergsparken med vin ur plastglas med de bästa av vänner.



Och x antal besök på Debaser Slussen och som vi dansat oss svettiga tills fötterna inte orkar mer. Kanske världens bästa grej.


Jag fick även veta att Sigge visst inte var en Sigge, utan en Sigrid. Men Sigge får heta Sigge ändå och är världens bästa katt och gos.









Sedan åkte jag till Budapest med mitt lilla jobb på konferensresa. Det var hur fint som helst och vi drack världens kanske äckligaste ungerska rödvin, jag köpte den finaste klänningen jag äger och åt langos för 13 svenska kronor.






I början på augusti flyttade jag och Sigge till en liten, liten etta som jag trivs så himla bra i.


Och så var min lilla semester slut och jag var "vålkömen til sirkusen" och herrejösses så mycket jag saknat mina förskolebarn.





Ännu en fin kväll i Vitabergsparken.


Och jag blev expert på att få middagar att se ut precis som frukost.



Vårt Stockholm blev kallare.



Hej hej.


'2 steg från Håkan' visades i Rålis och jag valde dagens lilla klädsel med omsorg.





Det var väldigt fint.



Hornstull och jag vann minsann 75 kronor.



Vin och prat i timmar hemma hos Jonna och en söndagsmorgon med Sigge.





Popaganda och ett tack och adjö till sommaren tjugohundraelva. 




En sista kväll på Debaser.



Och så var sommaren verkligen slut på riktigt och jag köpte någonting jag drömt om i flera, flera år.


Nu säger jag hej till den här hösten.

Det här med att lämna ett liv som varit det mest självklara i hela världen i två och ett halvt år. Det här med att packa ner sina saker i flyttkartonger och titta igenom fotografier, fråga; "vill du ha en bild på oss?" och gråta tills det inte finns några tårar kvar. Det här med att göra slut med varandra. Att ta ett steg i en helt annan riktning. Att ta och att acceptera ett beslut. För fyrtiofem dagar sedan insåg vi att det inte gick mer. Att vara paniken i bröstet i en, två, kanske tio dagar för att sedan inse. Inse att man är färdiga, som om bensinen tagit slut och det är flera miljoner mil till närmaste bensinstation. Att två människor som så länge varit ett VI inte längre kan vara just det. När man inte kan göra varandra glada längre, när man inte är så där kär som man en gång var längre, när man försöker och försöker men det går bara inte längre. Om hur förbannat ont i magen det gör, att ge den där sista kyssen, att sova med armarna om varandra en sista gång. Och veta just det; att det här är sista gången. Krossade drömmar och brustna hjärtan och man tror att man ska dö men det gör man inte. Man dör inte även om det för ett tag kan kännas så. Han kommer alltid att vara min hjälte för att han är precis så svag som jag. I bland är det bara så att det finns inte tillräckligt mycket kärlek kvar för att två hjärtan ska fortsätta slå lika hårda slag. Då får man bryta ihop och sedan ta sig upp igen och leva vidare och bygga upp ett nytt liv, ett annat liv. Det gjorde vi, två liv på varsitt håll. Och det allra viktigaste är att vara glad och i bland kan man inte vara glada med varandra längre. Och en dag vågar man till och med ge sitt hjärta till någon annan igen.
För all kärlek behöver inte dö.

Jag har sagt hej till Uppsala för första gången någonsin.


Ätit stark, stark mat en fredagkväll.

Klappat på finaste Stina.


Poserat lite halvlöjligt så där och sa adjö till lilla rakluggen för ett litet slag.


Åkt buss i tjugo minuter till en magisk plats och hämtat Fridas marsvin.

Fikat på String.

Gått till mataffären.

Haft på mig mina bästa sommarskor trots att det bara är april.

Tittat på roliga djur.


Druckit vin och blandat drinkar med världens finaste vänner.

Gosat med min Sigge och fnissat åt honom när han jagat flugor.

Och jag älskar fortfarande den här personen så mycket att jag blir alldeles galen.

När kan denna hemskt långa vinter behaga att försvinna och inte visa sig på en herrans massa månader igen? För nu känner jag att jag inget hellre vill än att se våren. På riktigt. På nära håll. Och jag vill inte försöka förtränga kalla månader, veckor och dagar då allting talar emot det; till och med reklam i tunnelbanan och herregud kan jag bara få känna ett lugn, få något slags tecken. Precis som om vi aldrig kommer få känna värme igen, gå i favoritskor och ta av sig den där jackan som är alldeles varm. Men det kommer vi förstås. Och som jag längtar.

Tills dess:




Och så blir det varmt och vår i luften. Men dagen efter är det precis lika kyligt och dimmigt som tre dagar tidigare. Då tänker jag på allt fint vi ska göra när det går. När det är sommar och varmt och helt fantastiskt mest hela tiden.

November, tjugohundraåtta och det första telefonsamtalet någonsin. Du var berusad, stod utanför Debaser Medis. Jag var hemma, tittade på Tv. Det var tur att jag inte var ensam för jag var nervös och skakig och hon lugnade mig. "Hej..." och "Hej, fan så bra de var!". Du hade sett Cut Copy, du var lyrisk och vi pratade i flera timmar och du bad mig lyssna på "Nobody lost, nobody found". Dagen efter lyssnade jag om och om igen. "Staring at a silver sun: I'm blinded, I can see you almost in my town."

I somras såg vi samma band tillsammans på Emmaboda.
I går såg vi de igen på Hornstull Strand.

Mitt hår var vitt, ditt hår var långt. Det var en annan tid men vi är samma nu som då. En gång för två och ett halvt år sedan gav jag dig en tavla. En tavla med en dålig utskrift på ett band som förde oss samman. The Strokes. En annan gång slängde jag den i golvet och glaset sprack i tusen bitar. Precis så är det. Sådan är kärleken. Det var tjugohundranio och i bland var allting fantastiskt med hjärtan i brand och i bland visste jag inte hur det här skulle fungera. Hur vi skulle fungera. Jag visste att kärlek inte var en enkel sak, men jag visste också att jag älskade villkorslöst. Och du sa till mig att kärleken inte är problemfri, att det bara handlar om att aldrig ge upp. Att aldrig släppa taget. Och jag var sjutton år när du sa att du älskade mig. Jag var sjutton år när jag insåg att jag inte fungerar utan dig. Om några månader fyller jag tjugo år och det enda jag vet riktigt säkert i den här världen är att det fortfarande är så, att det alltid kommer att vara så. Att jag vore halv om du inte fanns. Tack, min älskade Agust. Tack för att du höll om mig när glaset från tavlan sprack. Jag älskade dig då, jag älskar dig nu och jag kommer att älska dig så länge hjärtat mitt slår.