NOLL -

Och snart är det december och jag lär hålla din hand för hårt.
Jag drömde en mardröm som var så verklig att jag stängde dig ute
i två dagar och du skrev att: jag vill inte vara mig själv om du inte finns.

Men drömmar återkommer i livet och älskling det är livet som leker, det leker
med oss nu så jag håller mig på vakt. Tänk dig alltid för.



Lördag 14/10 23:33

Vi är alla tre fast i samma lilla stad och vi känner alltid samma sak.
Utan er vore jag ensammast i Sverige och utan er skulle jag gå sönder
och utan just er skulle jag inte klara av att hålla huvudet högt. Jag skulle falla.





Dagarna går långsammare än någonsin förr och jag reflekterar till lågstadiet.
Att lämna någon åt sidan och att överge. Vem som helst. När som helst.
Jag har aldrig varit den tysta. Men:

I gruset låg en fegis kvar. Jag tror inte de ser.



Drar nästan aldrig upp mina rullgardiner längre.
Jag finner ingen ork (det är ändå så mörkt där ute) och jag håller händerna
för ögonen och hoppas att tiden ska gå lite fortare om jag blundar.
Vaknar varje morgon 07:00 och skyndar till en buss jag egentligen inte velat
kliva på överhuvudtaget i snart tre år men alla måsten tvingar mig.

Tvåhundrasju dagar, tolv timmar, tjugosex minuter och tjugoåtta sekunder.
Jag tror ingen förstår hur mycket jag vill slå mig fri.

Vissa dagar tänker jag inte på något annat än just den dagen.




Jag har ett datum en tid och ett mål och det är det som spelar roll nu.
Jag skulle växa fem meter om jag klarade det och jag försöker
vinna över den självkritiska sidan som säger: Du klarar ingenting.

Så jag målar läpparna röda och bara gör.

Allting är väl egentligen bara RÖD och längtan samtidigt som jag kämpar mig upp ur sängen varje morgon. De där målen känns långt bort och den där självkritiska sidan hos mig gör så att allting stannar av. Imorgon önskar jag att jag kunde tala om hur blinda de egentligen är, men det finns inga ord för det. På det här jävla språket.

Tvåhundratolv dagar.

DEATH / A PLACE TO HIDE / FIFTY ON OUR FOREHEADS:

De vet vilka strängar de ska spela på för att komma åt en svag själ som min.

Det är tur att jag har dig och en förbannat fin onsdagkväll imorgon på Berns.

OK:

update 00:54 fyra sms från Frida som lyder:
Logga in på msn och få världens bästa album. Nu.
LOGGA IN PÅ MSN, HJÄRTAT
Emma Emma Emma Emma
Emma. Vakna! Sov inte! Få höstens räddning HELA LIVETS räddning.

Jag fullkomligt rusade upp och på något jävla vänster är RÖD här redan nu.
Kan plötsligt andas normalt igen.

(Måste tänka framåt, måste tänka stort: måste få någonting gjort)



Förra fredagen 23/10 tog vi en färja till en ö vi aldrig besökt tidigare.
Gotland. Där väntade våra fina vänner som vi inte sett sedan augusti.
Höstens kanske finaste och mest välbehövda helg.

Idag blev det november. Jag fattar ingenting.






Världens bästa gotlänningar gjorde så mitt kanske sista höstlov någonsin fick en fantastisk start. Kommande dagar tillbringade jag hos min käraste i en stad som jag kommit att börja älska mer och mer. Min plan var att få så mycket som möjligt gjort.
Jag tog mest promenader och funderade över vad som är fel och vad som är rätt
och varför jag aldrig inser FAKTA som alla andra: att det krävs mod.
Jag tittade på repriser och åt skorpor och väntade på att klockan skulle bli 17.00.

I den lägenheten kan jag andas mer än någon annanstans.



En kväll tog jag buss 676 mot stan och Mariatorget och dansade till Joy Division:





Lyckades på något sätt förtränga all ångest jag alltid bär på annars.

18.37 Söndagkväll och allting kommer ikapp mig.
Den verklighet jag förträngt hela veckan är påtaglig ännu en gång imorgon.
Varför känns det som att de hela tiden förs närmare varandra, medan jag långsamt backar? Ett steg bak. Steget är inte medvetet men de skapar minnen när jag skapar minnen någon annanstans. Kanske beror det på mitt liv utanför eran stad, kanske är det bara så det blir ibland.

Det är så förbannat jobbigt att alltid tvingas välja.
Att alla städer jag har någonting i ligger så fruktansvärt många mil ifrån varandra.




(Tänk dig för, tänk dig alltid för. Vad du än gör: tänk dig alltid för)

Går runt och visslar på svarta linjer och drömmer om vintern och februari.
Imorgon är det den andra november och om två månader har vi varit ett vi
i ett år. Jag älskar dig så det gör ont ända in i hjärtat, det hjärta som du
tog över för snart ett år sedan. Utan dig vore väl jag egentligen ingenting.

Du och jag ska aldrig dö.




I JUST NOD, IV'E NEVER BEEN SO GOOD AT SHAKING HANDS / IT WAS ME ON THAT ROAD, STILL YOU COULDN'T SEE ME / AND THEN FLASHLIGHTS AND EXPLOSIONS:

Måndag tisdag onsdag döda mig torsdag fredag och helt plötsligt måndag igen.
Veckorna går trots allt förbannat fort nu och egentligen borde jag nöja mig med det
faktumet, men ikapp med tiden kommer också: ångesten kraven pressen stressen.

Varför tar det aldrig slut?
Går gata upp och gata ner i väntan på ett slut.




Gör alldeles för lite av allt det jag borde göra.
Jag vet att hur många måsten jag än tar tag i går det inte ändå.
Ibland river ångesten i mig och ibland orkar jag inte ens ägna det en tanke.
Jag är bara så förbannat trött på att vara den som misslyckas.

I NEED A PLACE TO HIDE BEFORE THE STORM BEGINS:



I ett meddelande skrev jag häromdagen till en av mina bästa vänner:
Jag är trött på allt som har med mig att göra, behöver någonting nytt.
Kan du känna likadant?

Jag känner ofta på det där sättet, och ibland gör jag någonting åt det.
Som denna gången:



För ett år sedan var mitt hår vitt som snö och nu är jag brunett.
Jag trivs och jag hoppas att jag ska fortsätta med det.

Höst tjugohundranio:








Vi var på Markus spelning på Bengans i torsdags som varade i ca tretton minuter.
Det var mest trångt och varmt men ändå fint och behövligt.





HÖGRE ÄN HUSEN, HÖGRE ÄN SOLEN, HÖGRE ÄN MÅNEN OCH MUNSPELSDÅREN / INGENTING ÄR VETTIGT 03.30:



Ibland skaver det och ibland känns det som att jag ska falla igen
men jag inser lika fort att jag faller inte och jag faller aldrig någonsin
lika hårt men: if i could just leave my body for the night

Den åttonde september satte jag mig på ett plan till ett annat land.
Jag har alltid avskytt att flyga, men just denna gången beslöt jag
mig för att tänka: Nej, jag kommer inte dö.

Och vi dog ju faktiskt inte.





Innan vi åkte till Sicilien var jag tom på allt jag annars är så full av.
Jag hade bestämt mig för att hela världen var trött på mig och allt jag var.
Jag behövde någon slags paus och med hjälp av värme, inga som helst
måsten alls och saknad krossade jag den stenmuren jag lyckats bygga upp.

Ibland känns det som att allting handlar om att krossa murar.




De enda måsten man har på sådana resor är frågeställningar som:
Poolen eller stranden?




När jag kom hem igen kändes allting lite lättare.
För någon sekund eller kanske två. Sedan slår verkligheten mot en igen.
Jag hade lyckats förtränga allt det där som skaver och framkallar smärta.

Jag har aldrig varit en av de där som kallas de: duktiga.
I min skola bestämmer sig lärarna för vilka som är duktiga från dag ett,
sedan har man inte en chans.

Jag vet inte hur många gånger jag ska tjata om att slå mig fri.



När jag läser vad jag skrev exakt ett år tillbaka, blir jag så förbannat arg på mig själv.
Jag var trasigare än vad jag trodde en själ kunde vara. Alla timmar, minuter, sekunder, dagar, kvällar, nätter. Alla dessa nätter jag slösade på sorg. Sorg för vadå?
Ett brustet hjärta. Hjärtat lär sig av erfarenheter.

(Hjärtat har lärt mig: aldrig igen, bli aldrig sådär igen)

Jag landade så jävla hårt på det kalla stengolvet.
Det känns som jag växt fem meter över marken sedan dess.
Sedan förra hösten. Sedan jag träffade dig.

Att ha någon att kalla bara sin är bland det vackraste som finns.




De senaste lördagarna har jag åkt till Stockholm och bara promenerat.
Jag går först från Zinkensdamm till Götgatan där jag drömmer om vindsvåningar.
Mina tankar blir så mycket mer klara. När fötterna inte orkar mer, och jag
traskat in i x antal second hand butiker möter jag min Käraste och så går vi vidare.

Jag bygger upp dig bit för bit igen.




DAVID, WON'T YOU LOOK INTO MY EYES?




Den här hösten och vintern kommer inte bli mörk.
Musikhösten tjugohundranio kommer bli helt fantastisk och
släppta turnédatum och skivsläpp kommer lysa upp allt som är mörkt.

Imorgon tar jag 07.25 bussen och tänker på allting jag aldrig vill förlora.

Jag sträckte fram mina händer några centimeter till.
Jag rörde vid dina fingertoppar och höll fast min blick.
Jag ville bara att du skulle känna hur mina ögon borrade
sig in i din kropp och att du skulle förstå att jag aldrig skulle kunna lämna dig.

Jag vet inte vad jag ska göra med min vardag längre.
Att åka buss i en och en halvtimme till en stad där ingenting känns rätt,
gå i samma korridorer åtta timmar varje dag utan en enda axel att stödja sig mot.
Igår satt jag och en av mina finaste vänner sen fem år tillbaka i hennes stora
säng som vi gjort så många gånger förr och pratade om allting som känns.
Om människor som isolerar sig i varandra.
Om människor som inte har en aning om hur det skadar andra.
Hon tog studenten i somras och Snälla kära någon spola fram till juni tjugohundratio.
För ibland känns det som att jag inte klarar en enda sekund, minut, timme till.

(Varför ska jag alltid vara den?)




Imorgon kommer bli en sån himla fin fredagkväll.
Jag ska se Håkan för sjätte gången och det är alltid lika fantastiskt.
Sedan på lördag ska jag och mitt hjärta ta vara på varandra,
för sedan reser jag bort en vecka. Adjö

Det var höst idag. Jag tror jag kände det för varje steg jag tog.
Nu har vi skrikit oss hesa för sista gången den här sommaren.
Vi har dansat till Kids i ösregn, sjungit:

CONTROL YOURSELF, TAKE ONLY WHAT YOU NEED FROM IT







Ibland dunkar mitt hjärta så hårt att det känns som att det ska falla ur bröstkorgen.
Min fina bästa vän som frågar: ska jag ringa sen? räddar mig mer än hon egentligen vet.
Markus sjunger: Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?

Jag vill ju bara vara nummer ett men Herregud varför kan jag aldrig
acceptera att vara: nummer TVÅ? Alltid två, tre eller fyra.

Vi dansar alltid bort våra bekymmer.





En söndagmorgon 10:24 vaknade jag upp i en dubbelsäng på Rådmansgatan.
Jag såg en ryggtavla jag kände igen och andades i din nacke.
Du sov så djupt och jag kysste dig på ögonlocken, på dina vackra ögonfransar.
Varje tanke gick åt att tänka på hur mycket jag verkligen älskar dig.
Gick mot vardagsrummet där Frida och en Theodor låg i en bäddsoffa,
de sov de med och Hagnesta Hill hade gått på repeat hela natten.

Jag blickade ut över staden och tänkte på livet och vad
jag ska göra med det. Kom inte fram till någonting alls.
Det är så nuförtiden, mina tankar tar mig ingenstans.

I helgen var det Popaganda och Markus sa:
som jag sa tidigare så är vi här tillsammans för att ta farväl av sommaren.

Och så var allting bara över.






Det borde alltid vara vi tre. De tre orden. Varför finns det inga kvoter för idioter?

Det är nedräkning för mig nu, jag räknar ner varje dag.
Till friheten. Tills det är vår tur. Tills jag inte längre är fast här.
Tills jag inte behöver sitta på en buss för att ta mig till dig.




Knocked up på repeat.
Jag måste vara rädd om mitt hjärta.
Ni är väl rädda om era bultande hjärtan?

Vi har redan nått augusti och jag kan väl inte inte mer än:
inte riktigt förstå vart alla dagar månader nätter tar vägen
Jag saknar ord hela tiden men verklighetsflykten till emmaboda var fantastisk
Jag vill ha festival dygnet runt sju dagar i veckan






.
Det är så många ansikten jag känner igen men som jag egentligen inte känner igen alls.
Jag och en nära vän brukar sitta om kvällarna på hennes altan och prata om alla
dessa människor vi en gång kände på djupet som vi idag: inte känner alls.
Ansikten som en gång var så nära som nu är tusen mil ifrån fastän man står med en meters avstånd från varandra. Hjärtan som aldrig någonsin kommer slå i samma takt igen

(VI MÅSTE HÄRIFRÅN DEN HÄR STAN DRAR NED OSS TILL BOTTEN AV ÅN)

Och när man sätter upp ett mål och det går åt helvete för man kan inte fullfölja
och när man längtar tar saker vid ÄR DET NÅGOT MELLAN OSS OCH VÄRLDEN?

Alla dessa mål som jag sätter upp men aldrig, aldrig klarar av att fullfölja
Vill lägga mig ner och ge upp men inser fort igen att det händer ingenting ändå
Intalar mig själv att: den här gången lyckas jag

Och sedan börjar jag om



Och när jag känner att jag faller och att mina oklarade mål följer med mig till botten av ån, och när min osäkerhet tar vid i en så pass hög grad att jag inte orkar resa mig upp:

Då finns du där och rätar min rygg
du tar mig i land

Ni vet när människor är så idiotiska att de nästan förstår det själva 
och det tär så mycket att de faktiskt inser att de är på väg att rasa.
Jag har en svartvit bok undangömd i en låda där jag skrev min första rad nollsju.
Boken inleds med: kom gör mig lugn jag klär i din andedräkt
Jag har skrivit om hur jag ska sluta öppna mig för stängda människor,
om hur jag kom för långt in i människor som du.



YOU SH-SH-SHOCK MY BONES

Och jag vet problemet: jag är inte längre vän med tiden
Jag tränger mig in i stängda människor och bara trycker och trycker,
undrar: när sätter människor gränser? men inser att det aldrig är deras fel

Och jag minns när jag slutade ställa frågor
Jag ville inte höra svaren




När jag öppnade boken idag hade inte en rad fyllts i sedan den:
trettonde september tjugohundraåtta.
Och jag fyllde i med nya ord och överskriften var: 17/7 nollnio 23:58

"Vill du ha dina fingrar i mitt hår föralltid? Stanna hos mig du är allt jag har"

den andra juli hade vi varit tillsammans i ett halvt år
jag kan inte riktigt sätta ord på allt jag känner och hur pass mycket jag känner det
det är som att nu vet jag vad kärlek egentligen handlar om
jag har någonting jag aldrig någonsin vill släppa taget om
jag har någon jag älskar villkorslöst
jag har dig



vi tillbringade några av mina lediga dagar på landet
och det var så skönt att bara vara
det gör inte ont så länge du är med mig






sedan jobbade jag tills jag inte riktigt orkade mer
och när jag inte orkade mer, då åkte jag till hultsfred








det är som att fly verkligheten ett par dagar
och snart flyr vi igen

även de bästa av vänner kan vända en ryggen
och jag vill inte längre andas den här lilla, lilla staden
jag längtar tills vi åker härifrån om än för bara några dagar
jag och ni som aldrig vänder ryggen till