NOLL -

Alla dessa nätter då jag inte somnar och när jag väl somnar kan jag inte förmå mig att vakna. Jag skakar i sömnen och ibland stillar du mig men allt för ofta kan jag inte sluta ändå. Det är mardrömmarna och jag väljer att inte somna: väljer lugnet och we need to eat på repeat.

23:34 Hjärtat, hur slår det?

och jag svarar att det slår alldeles för hårt.



Sena nätter och böcker som alltid tar slut och jag tänker på kvällen då vi satt på olika säten med en meters avstånd på bussen hem och du sov men jag stirrade rakt fram i fyrtiofem minuter.

Tänkte att: kanske är det så att de har rätt

kanske försvinner dem -




Det är som om allting stod still trots att ni rör er och jag är åskådaren som trampar snett. Ett steg i taget. Det är ok. Försöker se ljuset i tunneln men alla dessa misslyckanden och tristessen, PRESSEN och snälla: 01:27 jag vill bara sova.
Jag har glömt bort hur man slappnar av och jag klarar inte av den här kylan som
tränger sig på in under huden under min stora halsduk.

Helgerna och kvällarna med de finaste jag vet om värmer mig och nu finns bara hopp
för att denna gången ska bli gången då jag växer fem meter över marken och
jag äter en två tre knäckemackor och tänker att: snart är det över ett år sedan och
tiden går.

Tiden går och ibland läker den trots allt sår.



- 1 2 3 4 5

Världens finaste och mest välbehövda helg tog slut söndag 16:54.
Våra gotlänningar kom hit och när jag såg dem gå mot pendeltåget fick jag tårar i mina ögon på precis samma sätt som jag fick några timmar tidigare då jag fyllde i min not på vänster handled. Jag höll Felicias hand så hårt att den blev alldeles röd.

-

Nu är det så fruktansvärt tomt











Så himla, himla fina och snurriga dagar och nätter.

-

Och jag säljer min kamera som varit min följeslagare sedan tjugohundrasju,
för nu finns ingenting kvar. Jag säljer för att få in och spara pengar till mitt
livs resa med mitt livs bästa kärlek. Vi ska visa alla att vi kan.

Vi ska visa dem.



Imorgon ska jag tillbaka till den verkligheten som gör ont
Jag saknar det som var men jag klarar av det som är

- hundrafyrtiofyra

December blev bara kallare och kallare och jag blundade hårdare än någonsin.
Allting var vitt och blev bara vitare och jag

sökte efter värme i staden som alltid sover.




Jag vill fråga lugnt men skrika rätt ut: tror ni att det är det här jag vill? Vad gör jag för fel?

Ingen ställer frågor.

Fredag 18/12 10:03

Det var julavslutning och jag bestämde mig redan dagen innan för att inte gå.
Det är plågeri, tänkte jag. Ingen kommer ändå undra varför jag inte är där.
Hela hösten har handlat om ignorans. Någon gång i december var det muntligt tal och jag pratade om ensamhet som blev bottenlös. Jag tror de aldrig förstod att jag talade till dem.

(Vad hände vad hände vad hände med oss)



Tryggheten sedan två år tillbaka som bortblåst. Oroshjärtat slår och slår och slår.

Men ingen har väl någonsin sett i de där jävla korridorerna.
En termin kvar och jag måste stå ut men jag har aldrig varit bra på att stå ut ensam.



ALONE ALONE ALONE / NOT ALONE AT ALL:



Jag tänkte: jag slipper sätta min fot där på nästan tre veckor.
Jag var långt bort från Nyköping och Tessinskolan och skulle vara det i flera veckor.
Jag tog tunnelbanan mot Mörby C och log hela vägen till Tekniska.

Precis såhär är det:

Med dig spelar inget nederlag någon roll.
Med dig glömmer jag de hårda väggarna som skrattar mig rätt i ansiktet.

WHEN GRAVITY'S PULLING YOU'RE STILL HOLDING MY HEART:



21/12-09

Det är ett beslut utan hjärta, eller såhär: ett beslut med ett hjärta som inte är ditt.
Jag sträckläste <Om jag kunde drömma> och blev klar på tre timmar och efteråt kände jag mig tom.

Sedan bestämde jag mig och i samma ögonblick fick jag sällskap:



En av de finaste jag vet fyllde nitton år den tjugonde december och vi åt pasta hos
Joyce i Södertälje och hon fick öppna paket framför oss trots att hon avskyr det.
Hon har varit min bästa vän och livräddare i fem år:



Det var en av decembers finaste kvällar. Räknar ner ett två tre fyra,
Sebastien sjunger på franska om kärlek och våld.

DIS-MOI CE QUE TU PENSES / L'AMOUR ET LA VIOLENCE



Den 29/12 flydde vi verkligheten för ett tag:






Sedan blev det plötsligt julafton och en vecka senare ett nytt år:




TIDEN GÅR, OM HUNDRA ÅR ÄR DU STJÄRNDAMM MIN VÄN -








Lördag 2/1 02:45

"Älskling. Vakna. Vi har ett år nu"

Jag vaknade men somnade illa kvickt om igen.
När jag vaknade 09:34 morgonen efter tänkte jag:

Ingen annan ryggtavla någonsin än din och ingen som säger "skeda mig, är du snäll" i sömnen och ingenting annat än oss. Låt det alltid vara såhär. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket.



Ett år. I trehundrasextiofem dagar har jag andats din luft.  Den andra januari var fantastiskt fin och jag tog självklart inte en enda bild. Vi bodde på hotell, åt middag på en restaurang i Vasastan som hette Retro (himla bra) och tittade på New moon. Det roliga är att för bara en vecka sedan tycke vi båda att hela Twilight-grejen var överskattat. Nu är vi fast.



Andra dagar i min vinter kan se ut såhär:







Jag försöker hela tiden förtränga att det här lovet är slut om drygt ett dygn.
Att jag måste dit igen fem dagar av sju. Att jag ska tillbaks till en verklighet som egentligen inte är min verklighet alls, mer ett tillfälligt substitut tills jag kan göra det jag egentligen vill. Och medan jag försöker förtränga allt detta försöker jag samtidigt intala mig själv att Stå ut och inse att det är snart över. Att jag funnit någon som kan bli min räddning. Som firade in det nya året med oss och som tillsammans med mig i spel utgör världens sämsta lag för att vi är så långsamma tänkare, vars pojkvänner spelar Snushockey medan vi pratar om allt som känns och inte känns.

UPPREPANDET:

Det är en hållplats där jag aldrig vill stiga av
En plats där jag inte hör hemma och en plats åt helt fel håll.

Det jag älskar med tjugohundratio är att detta året slår jag mig fri.


- GENOM HÅLET I MITT HJÄRTA KOMMER RÄDDNINGEN TILL SLUT

Klockan var 23:53 och det var KNOCKED UP och jag tänkte på den här dagen:



En av oss gick sönder av ett svar och en av oss sov utan liggunderlag.
En annan av oss var hos en skåning som tagit hennes hjärta redan förra sommaren.

Nu har vi tagit våra hjärtan tillbaka och gör precis vad vi vill med dem.



En nyfunnen vän som alltid känner samma sak och som ger mig alla de där orden jag inte kan hitta själv. Vars hjärta slår alldeles för hårt och vars hjärta som inte kan bestämma sig för vad som är rätt eller fel. En dag ska vi bygga något som krossar allt.

Någon som vill slå sig fri precis lika mycket som jag.



Lyssnar till era viskningar och känner en svag doft av vanilj. Stänger av, springer till
buss 605 och tänker att: det här tar slut snart det kanske kommer en förändring.

När ni rör er

står jag still

Men med dig vid min sida och med mitt huvud på ditt bröst:



24/11 00:34

Jag trodde inte att det var möjligt: men de har visat mig att det går.
Det går att vara tyst i tre månader utan att någon frågar hur det är.

Och det går att gå runt som en levande död utan att en enda själ inser att något är fel.
Jag vet inte om det beror på att människor är för upptagna med sig själva eller om det
är jag som är för feg för att stå upp för mig själv men under den här hösten har jag lärt
mig att vissa hjärtan kan gå från varma till kalla. Det tär på att sakna sig själv. Och jag
vill inte mer jag vill inte dit jag vill inte bli besviken än en gång jag vill inte se på.

När allt det här är över ska jag:

Leva.



Och när du öppnar fönstret

blåser

en förändring

Och snart är det december och jag lär hålla din hand för hårt.
Jag drömde en mardröm som var så verklig att jag stängde dig ute
i två dagar och du skrev att: jag vill inte vara mig själv om du inte finns.

Men drömmar återkommer i livet och älskling det är livet som leker, det leker
med oss nu så jag håller mig på vakt. Tänk dig alltid för.



Lördag 14/10 23:33

Vi är alla tre fast i samma lilla stad och vi känner alltid samma sak.
Utan er vore jag ensammast i Sverige och utan er skulle jag gå sönder
och utan just er skulle jag inte klara av att hålla huvudet högt. Jag skulle falla.





Dagarna går långsammare än någonsin förr och jag reflekterar till lågstadiet.
Att lämna någon åt sidan och att överge. Vem som helst. När som helst.
Jag har aldrig varit den tysta. Men:

I gruset låg en fegis kvar. Jag tror inte de ser.



Drar nästan aldrig upp mina rullgardiner längre.
Jag finner ingen ork (det är ändå så mörkt där ute) och jag håller händerna
för ögonen och hoppas att tiden ska gå lite fortare om jag blundar.
Vaknar varje morgon 07:00 och skyndar till en buss jag egentligen inte velat
kliva på överhuvudtaget i snart tre år men alla måsten tvingar mig.

Tvåhundrasju dagar, tolv timmar, tjugosex minuter och tjugoåtta sekunder.
Jag tror ingen förstår hur mycket jag vill slå mig fri.

Vissa dagar tänker jag inte på något annat än just den dagen.




Jag har ett datum en tid och ett mål och det är det som spelar roll nu.
Jag skulle växa fem meter om jag klarade det och jag försöker
vinna över den självkritiska sidan som säger: Du klarar ingenting.

Så jag målar läpparna röda och bara gör.

Allting är väl egentligen bara RÖD och längtan samtidigt som jag kämpar mig upp ur sängen varje morgon. De där målen känns långt bort och den där självkritiska sidan hos mig gör så att allting stannar av. Imorgon önskar jag att jag kunde tala om hur blinda de egentligen är, men det finns inga ord för det. På det här jävla språket.

Tvåhundratolv dagar.

DEATH / A PLACE TO HIDE / FIFTY ON OUR FOREHEADS:

De vet vilka strängar de ska spela på för att komma åt en svag själ som min.

Det är tur att jag har dig och en förbannat fin onsdagkväll imorgon på Berns.

OK:

update 00:54 fyra sms från Frida som lyder:
Logga in på msn och få världens bästa album. Nu.
LOGGA IN PÅ MSN, HJÄRTAT
Emma Emma Emma Emma
Emma. Vakna! Sov inte! Få höstens räddning HELA LIVETS räddning.

Jag fullkomligt rusade upp och på något jävla vänster är RÖD här redan nu.
Kan plötsligt andas normalt igen.

(Måste tänka framåt, måste tänka stort: måste få någonting gjort)



Förra fredagen 23/10 tog vi en färja till en ö vi aldrig besökt tidigare.
Gotland. Där väntade våra fina vänner som vi inte sett sedan augusti.
Höstens kanske finaste och mest välbehövda helg.

Idag blev det november. Jag fattar ingenting.






Världens bästa gotlänningar gjorde så mitt kanske sista höstlov någonsin fick en fantastisk start. Kommande dagar tillbringade jag hos min käraste i en stad som jag kommit att börja älska mer och mer. Min plan var att få så mycket som möjligt gjort.
Jag tog mest promenader och funderade över vad som är fel och vad som är rätt
och varför jag aldrig inser FAKTA som alla andra: att det krävs mod.
Jag tittade på repriser och åt skorpor och väntade på att klockan skulle bli 17.00.

I den lägenheten kan jag andas mer än någon annanstans.



En kväll tog jag buss 676 mot stan och Mariatorget och dansade till Joy Division:





Lyckades på något sätt förtränga all ångest jag alltid bär på annars.

18.37 Söndagkväll och allting kommer ikapp mig.
Den verklighet jag förträngt hela veckan är påtaglig ännu en gång imorgon.
Varför känns det som att de hela tiden förs närmare varandra, medan jag långsamt backar? Ett steg bak. Steget är inte medvetet men de skapar minnen när jag skapar minnen någon annanstans. Kanske beror det på mitt liv utanför eran stad, kanske är det bara så det blir ibland.

Det är så förbannat jobbigt att alltid tvingas välja.
Att alla städer jag har någonting i ligger så fruktansvärt många mil ifrån varandra.




(Tänk dig för, tänk dig alltid för. Vad du än gör: tänk dig alltid för)

Går runt och visslar på svarta linjer och drömmer om vintern och februari.
Imorgon är det den andra november och om två månader har vi varit ett vi
i ett år. Jag älskar dig så det gör ont ända in i hjärtat, det hjärta som du
tog över för snart ett år sedan. Utan dig vore väl jag egentligen ingenting.

Du och jag ska aldrig dö.




I JUST NOD, IV'E NEVER BEEN SO GOOD AT SHAKING HANDS / IT WAS ME ON THAT ROAD, STILL YOU COULDN'T SEE ME / AND THEN FLASHLIGHTS AND EXPLOSIONS:

Måndag tisdag onsdag döda mig torsdag fredag och helt plötsligt måndag igen.
Veckorna går trots allt förbannat fort nu och egentligen borde jag nöja mig med det
faktumet, men ikapp med tiden kommer också: ångesten kraven pressen stressen.

Varför tar det aldrig slut?
Går gata upp och gata ner i väntan på ett slut.




Gör alldeles för lite av allt det jag borde göra.
Jag vet att hur många måsten jag än tar tag i går det inte ändå.
Ibland river ångesten i mig och ibland orkar jag inte ens ägna det en tanke.
Jag är bara så förbannat trött på att vara den som misslyckas.

I NEED A PLACE TO HIDE BEFORE THE STORM BEGINS:



I ett meddelande skrev jag häromdagen till en av mina bästa vänner:
Jag är trött på allt som har med mig att göra, behöver någonting nytt.
Kan du känna likadant?

Jag känner ofta på det där sättet, och ibland gör jag någonting åt det.
Som denna gången:



För ett år sedan var mitt hår vitt som snö och nu är jag brunett.
Jag trivs och jag hoppas att jag ska fortsätta med det.

Höst tjugohundranio:








Vi var på Markus spelning på Bengans i torsdags som varade i ca tretton minuter.
Det var mest trångt och varmt men ändå fint och behövligt.





HÖGRE ÄN HUSEN, HÖGRE ÄN SOLEN, HÖGRE ÄN MÅNEN OCH MUNSPELSDÅREN / INGENTING ÄR VETTIGT 03.30:



Ibland skaver det och ibland känns det som att jag ska falla igen
men jag inser lika fort att jag faller inte och jag faller aldrig någonsin
lika hårt men: if i could just leave my body for the night

Den åttonde september satte jag mig på ett plan till ett annat land.
Jag har alltid avskytt att flyga, men just denna gången beslöt jag
mig för att tänka: Nej, jag kommer inte dö.

Och vi dog ju faktiskt inte.





Innan vi åkte till Sicilien var jag tom på allt jag annars är så full av.
Jag hade bestämt mig för att hela världen var trött på mig och allt jag var.
Jag behövde någon slags paus och med hjälp av värme, inga som helst
måsten alls och saknad krossade jag den stenmuren jag lyckats bygga upp.

Ibland känns det som att allting handlar om att krossa murar.




De enda måsten man har på sådana resor är frågeställningar som:
Poolen eller stranden?




När jag kom hem igen kändes allting lite lättare.
För någon sekund eller kanske två. Sedan slår verkligheten mot en igen.
Jag hade lyckats förtränga allt det där som skaver och framkallar smärta.

Jag har aldrig varit en av de där som kallas de: duktiga.
I min skola bestämmer sig lärarna för vilka som är duktiga från dag ett,
sedan har man inte en chans.

Jag vet inte hur många gånger jag ska tjata om att slå mig fri.



När jag läser vad jag skrev exakt ett år tillbaka, blir jag så förbannat arg på mig själv.
Jag var trasigare än vad jag trodde en själ kunde vara. Alla timmar, minuter, sekunder, dagar, kvällar, nätter. Alla dessa nätter jag slösade på sorg. Sorg för vadå?
Ett brustet hjärta. Hjärtat lär sig av erfarenheter.

(Hjärtat har lärt mig: aldrig igen, bli aldrig sådär igen)

Jag landade så jävla hårt på det kalla stengolvet.
Det känns som jag växt fem meter över marken sedan dess.
Sedan förra hösten. Sedan jag träffade dig.

Att ha någon att kalla bara sin är bland det vackraste som finns.




De senaste lördagarna har jag åkt till Stockholm och bara promenerat.
Jag går först från Zinkensdamm till Götgatan där jag drömmer om vindsvåningar.
Mina tankar blir så mycket mer klara. När fötterna inte orkar mer, och jag
traskat in i x antal second hand butiker möter jag min Käraste och så går vi vidare.

Jag bygger upp dig bit för bit igen.




DAVID, WON'T YOU LOOK INTO MY EYES?




Den här hösten och vintern kommer inte bli mörk.
Musikhösten tjugohundranio kommer bli helt fantastisk och
släppta turnédatum och skivsläpp kommer lysa upp allt som är mörkt.

Imorgon tar jag 07.25 bussen och tänker på allting jag aldrig vill förlora.

Jag sträckte fram mina händer några centimeter till.
Jag rörde vid dina fingertoppar och höll fast min blick.
Jag ville bara att du skulle känna hur mina ögon borrade
sig in i din kropp och att du skulle förstå att jag aldrig skulle kunna lämna dig.

Jag vet inte vad jag ska göra med min vardag längre.
Att åka buss i en och en halvtimme till en stad där ingenting känns rätt,
gå i samma korridorer åtta timmar varje dag utan en enda axel att stödja sig mot.
Igår satt jag och en av mina finaste vänner sen fem år tillbaka i hennes stora
säng som vi gjort så många gånger förr och pratade om allting som känns.
Om människor som isolerar sig i varandra.
Om människor som inte har en aning om hur det skadar andra.
Hon tog studenten i somras och Snälla kära någon spola fram till juni tjugohundratio.
För ibland känns det som att jag inte klarar en enda sekund, minut, timme till.

(Varför ska jag alltid vara den?)




Imorgon kommer bli en sån himla fin fredagkväll.
Jag ska se Håkan för sjätte gången och det är alltid lika fantastiskt.
Sedan på lördag ska jag och mitt hjärta ta vara på varandra,
för sedan reser jag bort en vecka. Adjö